Det finns ett före jag knappt minns..
Och ett efter jag inte vill uppleva.
Det har gått över elva år sedan Lea blev en del av vår familj. Mer än elva år sedan hon blev min bästa vän. Med sina valpiga ögon, sina mjuka öron och otroliga charm är hon svår att inte tycka om. Vi har spenderat högtider som midsommar och julafton ihop, bara hon och jag. När jag var sjukskriven för utmattning flyttade hon hem till mig och brukade krypa upp i soffan bakom, så att jag kunde känna hennes andetag mot min rygg. Hon förstod att det lugnade mig. Hon har helt enkelt funnit med i många stunder då jag mått sämre. Men också agerat den jobbiga lillasystern på dejter, och tydligt visat huruvida hon gillar personen i fråga eller inte. Det finns ingen som henne. Ingen annan får mitt hjärta att smälta som hon. Ingen annan som får mig att skratta så genuint som hon. Det finns ingen som någonsin kommer kunna ersätta henne eller det vi har.
Det känns rent omöjligt att ta in det faktum att hon kommer lämna oss. Det är ovvist när, men inuti henne är en tickande bomb. För ett par år sedan opererades hon pågrund av juvertumörer, och tack vare det har vi fått extra år Det är jag så tacksam för. Men.. vi har ju en överenskommelse. Vi ska plugga ihop. Hon och jag. En överenskommelse vi gjode förra hösten när jag läste matematik för att bli behörig till den utbildning jag nu är antagen till. I flera timmar under dessa veckor låg hon vid min sida, medan jag försöke pränta in kunskaperna. Att kunna pausa för att gosa, gå promenader och samla energi gjorde det så mycket enklare. Och min nya målbild byggdes upp. Jag vill inte uppleva studenttiden utan henne. Men jag vet, att hon kommer fortsätta att finnas nära intill och heja på.
Tills dess min älskade lilla vän tänker jag ta vara på varje dag och varje stund med dig.